Blogg

 

Jodå, det är bra! Hösten ligger lite för nära sommaren och den tidiga morgonen är en tung period på året. Men annars är det tillräckligt bra för att köra vidare ett bra tag till. Satt en regnig natt och lät tankarna flyta iväg med timmarna. Passade på att skriva ner nedan text. Tror inte raderna kommer lära er läsare något nytt, ej heller vända upp och ner på världen men har ni tolv minuter över får ni gärna spendera dem på nedan text och kanske skrattar ni till någon gång, kanske föds en tanke eller passerar den bara förbi som vilken vardagsförmiddag som helst. Om så sker så ber jag om ursäkt för att ha berövat er tolv minuter.


Hälsar Richard Nilsson richard.nilsson@trebroder.com www.trebroder.com


”Btw… på bilden ovan är jag lätt maskerad. Detta är icke för att dölja min identitet utan skall ses som en… kärleksförklaring.”


Välkommen in i texten!


Jag sitter på tåget, lutar mig tillbaka i fåtöljen och blickar ut på en blå himmel. Perrongen är fylld av människor som alla är på väg någonstans. En pendlare skyndar till ett nytt epokavgörande möte och en småbarnsmamma kämpar för att få barn och väskor att gå i takt. Jag ser hur svettpärlorna växer på hennes panna. När hon kommit på tåget mittemot tappar jag bort henne och ett kvasimöte är slut innan det börjat.


”Detta var på den tiden då tåg kom och avgick enligt tidtabell. En tid innan facebook och Finansministrar i hästsvans.”


Min resa skall strax börja och jag ler när jag tittar på biljetterna jag har i handen. Traditionen har vuxit sig stark. Det är åter dags för Sweden Rock Festival. Som Bleking är det lätt att känna extra för den välskötta festivalen. Är man dessutom en typisk representant för målgruppen samt varit en aktiv del i det
rockliv som en gång gjorde Rockslaget till Sveriges största musikförening och Karlshamn till Sveriges Rockmetropol, vill man inte missa denna höjdarhelg.


För er oinvigda så är Sweden Rock Festival att likna vid en veterantennisturnering. Under en tid då tennis var en rolig sport att se gjordes också den musik som skulle visa sig vara odödlig. Att likheten mellan John McEnroe och Lemmy är slående pekar på liknelsens riktighet. På denna festival slipper man ta hand om lerindränkta sjuttonåringar. Det här är festival för oss som torkat leran av oss och har närmare till återupplivandet av gamla minnen än skapandet av nya…”


Vi skall mötas i Kristianstad, Matte och jag. Ser fram emot att träffas igen. Det blir allt mer sällan sedan vi lämnade Stockholm men nu skall vi njuta skön musik, träffa gamla vänner och låta några kalla toppa kvällarna. Ögonen känns lite tunga och jag försvinner in en avslappnande dvala när jag plötsligt rycker till. En bullrande och stark stämma bryter igenom vagnen och fler än jag rycker till. Mina medresenärer vänder blicken mot källan till tystnadens baneman men jag behöver inte.


Jag känner igen rösten. Känner den såväl, såväl. När jag sluter ögonen förflyttas jag alldeles för långt tillbaka i tiden. Jag sprang på Högadalsplanen, kämpande för att ta plats i laget och för att få bort alla finnar som utgjorde ett av alla hinder när helgerna nalkades. Överallt hörde hans röst på den tiden. Över fotbollsplanen färdades rösten på ett sätt som skulle få en tornado att likna en midsommarbris.
Jag minns hockeyfrillan, mustaschen och snacket i bastun.
Jag minns Peter Antoine med ett stort förbannat leende på läpparna och nu satt han på tåget och höll hov.

 


 

”En frissa som är inne på sin femte trendcykel…”

”För helvete, man!” Peters vokabulär är detsamma nu som då och lika äkta, ”Richard, det var länge sedan!” Vi rekapitulerar snabbt de år som gått och pratar tills damerna som satt runt Peter, irriterat tittar på mig, deras underhållare hade tappat fokus. Jag ursäktade mig, framförde mina varmaste hälsningar till Åsa, Christian och Jessika, och återvände till min plats. Peter hade åter fått upp ångan och jag lekte med tanken att han kanske skulle bli underhållare istället för skrika ”skitbilligt” för någon Tysk elektronikjätte.
 


”Jåånas, Jåånas, man! Du snackar mer än Radio Luxemburg, man!” Sagt om Högadals IS tjötröv, Jonas Gustafsson.

 

Ett spårarbete ger oss en möjlighet att utforska delar av Skåne och Blekinge från ett bussfönster. Peter följde med Matte och mig i bussen och vårt samtal kunde fortsätta. Det visade sig att Peter, som bor i Swedenrockland, skulle vara DJ på festivalen!


”Helvete!, jag gillar för fan bara ”Only the lonely” men jag kan för fan inte spela den hela kvällen! Vi får se hur de jävlarna har tänkt sig.”
Att kalla några för ”jävlarna” skulle i de allra flesta fall uppfattas som starkt nedvärderande men när det kom från Peter Antoine kan det lika väl vara positivt laddat, som i detta fall.
Vi låter tankarna på Peters nya, och lite oväntade, karriär landa.


Så du bor i Ljungskile? Det var som fan…” Peter tittar ut genom fönstret för att lokalisera sig när bussen far fram. ”Hur går det för Jörgen?” För er som inte är bevandrade i Ljungskile Sportklubb och den Åshöjdenliknande resa genom fotbollens seriesystem klubben gjorde på -90-talet, är Jörgen Wålemark lika stor i moderklubben som Bill Gates i Microsoft, ungefär.


”Det har gått lite tyngre i år”, svarade jag och skulle precis förtydliga min slutsats då jag avbröts av Peter.
”Jörgen är en förbannat jävla fin kille. På plan och vid sidan om. Han är ta mig fan en kille som skall finnas i varje lag. Han kommer gå starkare på hösten, bra killar kommer alltid igen. Alltid. Du måste hälsa honom från mig, lova det!”


”Ljungskilekunskap del 3,4 & 6. Del 5 har jag glömt… Ljungskile har med en perfekt harmonisering av yta, funktionaliteter, entreprenörsanda och en lyckad elefantjakt i början på 1920-talet, lyckats undvika byggande av tunnelbana, höghus och sovstäder. Genom detta stadsarkitektoniska mästerverk har Ljungskile även undvikit trafikljus, rulltrappor och blinkande trafikskyltar. Nu pågår förhandlingar om att eventuellt montera ned hissen på äldreboendet.”


För ett ögonblick kastades jag återigen tillbaka till Högadalsplanen och minns den varmhjärtade Peter. Hur han uppmuntrade oss vid förluster och hur han höjde oss vid segrar. Däremellan lät han oss följa med på en berg- och dalbane liknande känsloresa. Klyschar till det lite och säger att ingen dag var den andra lik med Peter, take it or leave it men ni vet som var med eller hur Sammy, Himpe, Gusten, Micke Holm, Sten, Keepern, Tony och Jonas Hjelm?


”Jävla fin kille!” Peter avslutade ämnet med en träffande slutsats…

 


 

”Kom igen nu hela Skarsjövallen! Jävla fin kille, jag är en jävla fin kille, jävla fin kille, jag är en jävla fin kille!”

 

”Jag bor granne med Bo, hans bror”, smög jag in när Peter var på väg att inleda ett gruppsamtal med övriga bussen. Bo Wålemark, är Jörgens äldre bror och tituleras i Ljungskileland ”Legenden”. I byn finns en staty av denne Legend! Ljungskilekunskap del 2.
”Bo…” Peter drog ut på namnet som för att smaka av innan han fortsatte. ”Hur jävla lång är han egentligen? Är han två och en halv meter den jävlen?”

Sedan inget mer. Två och en halv meter? Ja, kanske eller?



”2.5…”


”Man talar fortfarande från motståndarlagen med skräck i rösten hur Legenden avgjorde matcher och aldrig vek ner sig där varken maginfluensa eller trasiga knä kunde hindra Legendens framfart. Vad de flesta inte vet att han troligen skulle valt tennisen istället…”


Nu flyttades fokus från Ljungskile till våra medresenärer. Peter underhöll bussen och stämningen var hög. Skratten avlöste varandra och vi smög in minnen och skarvade dem med vacker patina.
Vi talade om den stora domarskandalen som, enligt Peter, kostade Assyriska en allsvensk plats under tiden Peter var tränare där. Han berättade att han fick 50 laguppställningar till sig då det började närma sig match och att träningarna kunde vara väldigt högljudda. Han älskade klubben och jag tror säkert att känslorna var mötta av Södertälje klubben och dess supportar. Till den andra klubben Mjällby AIF hyste han inte samma starka känslor längre och jag fick veta namnet på den ende personen i klubben som kunde fotboll. Han är inte kvar där men håller på med fotboll på hög nivå…


Peter pratar mycket och har åsikter om det mesta vilket gör honom till ett tacksamt intervjuobjekt för massmedia. Själv har jag fått honom mållös två gånger. Ena gången fyllde det mig med en enorm glädje och den andra gången var jag helt övertygad om att min sista stund var kommen.


Under ett träningspass lyckades jag, med en kroppsfint orsakad av en tappad balans, tunnla Peter som siste utpost och göra mål i världens viktigaste match. Jag jublade inombords och Peter blev knäpptyst. Andra gången var hemma hos Peter. Jag umgicks mycket med hans son, Christian, och en dag gjorde jag en parodi på Peter och min publik skrattade tills de plötsligt tystnade…
I dörren stod Peter och skickade en iskall blick till mig och jag trodde jag skulle dö, eller kanske till och med hoppades och att det skulle gå fort, fort,fort! Jag lärde mig att aldrig stå med ryggen mot dörren…


Men vanligtvis är Peter pratsam så även denna gång på bussen. Den goda stämningen bröts av att en liten tysk herre vänder sig till Peter och förklarar, starkt och distinkt, att Peter är en skam för den tyska befolkningen och att han borde veta hut och inte sprida dynga när han sitter i TV! Min kunskap i tyska sträcker sig till att jag kan beställa mat och dryck om det finns bildmenyer vilket gör att Matte får snabbtolka men andemeningen är solklar. Peter reser sig upp för att gå fram till sin landsman som omedelbart börja skrika ”Ich bein attackieren, attackieren!!!”


”Märk den fonetiska tolkningen…”


Jag blockerar vägen för Peter samtidigt som Matte får flytta fram den argsinte landsmannen till en plats nära chauffören. Orden haglade över oss men jag fick Peter att sätta sig. Ungefär samtidigt upptäcker Peter att han faktiskt gått ombord på fel buss! Han hade bara följt Matte och mig utan att kontrollera slutstation.
Efter signal till en väntande taxi och ett smörande för en busschaufför lyckades vi till sist få Peter på rätt adress. Om han spelade ”Only the Lonely” hela kvällen vet jag inte men oavsett så blev det nog en höjdare. Peter Antoine och Sweden Rock Festival känns på något sätt ganska naturligt…


Till den argsinte tysken sa jag några valda ord, på svenska såklart, samtidigt som jag nynnade på ”Stå upp som Peter Antoine!”
Och det tänker jag göra! Stå upp för Peter som fyllde våra fotbollsdagar i Högadals IS med så mycket kunskap, glädje och respekt. ”Ni är ta mig fan det bästa laget i hela jävla serien” kunde det låta innan vi gick ut till match och torskade med 10-1.


So what, matcherna är glömda sedan länge men minnet av Peter kommer aldrig försvinna och jag hoppas snart stöta på honom någonstans. För en sak är säker, är han inom 50 km avstånd så vet man det!


Peter ”Tysken” Antoine, all min kärlek, lev väl och stort jävla tack, man!


Btw… jag har tagit några av dina citat. Min favorit är;


”För helvete man! Det där kunde min Mormor gjort bättre och hon har varit död i 20 år!”

Fast nu har hon nog varit död i närmare 50 år...


Hälsar Richard Nilsson Högadals IS P-66 med nummer 14 på ryggen…

 


Stort tack alla läsare för att jag fick ta tolvminuter av er tid!
Välkomna tillbaka och njut resten av sommaren och livet!

 

Hälsar

Richard

 

Fotnot,

Richard Nilsson spelade i Högadals IS under många år utan någon som helst sportslig framgång. Hade han varit starkare, snabbare, haft ett bra skott, bra teknik och någorlunda speluppfattning hade han fått lämna avbytarbänken någon gång under sin uteblivna karriär men det blev aldrig så.


Okej,


Ni som tänker skriva om saker Peter sagt som kanske varit mindre bra kan maila mig på: somomjagskullebrymig@tramsmail.yo
Men till alla era andra miljontals läsare som vill stämma in eller bara skicka ett par glädjefulla rader, använd adressen richard.nilsson@trebroder.com!

 

Richard Nilsson, dvs jag själv i egen person, har skrivit den psykologiska spänningsromanen ”Johan & Louise”. Den har absolut inget med Peter eller någon annan att göra men, läs den gärna! Går att beställa på www.trebroder.com eller i de flesta nätbutikerna!

 

© www.trebroder.com